Fick prata med en sköterska för ett tag sedan och jag fick hålla mig i skinnet.. Ursh vilket bemötande! Efter jag hade lagt på så blev jag riktigt frustrerad och tårögd. Hon hade verkligen en dålig dag, med tanke på att jag inte sa något dumt eller tjafsade, sa mest ja nej eller okej.
När jag lagt på så kom jag på att jag glömde fråga en viktig sak.. Så ringe just upp igen men då var hon inte anträffbar, så hon skulle återkomma så jag hoppas det går bra och att hon inte får mig i gråt.
Det jag pratar om är nämligen om mina tänder, eller snarare mina låtsas tänder.. Ett ouppklarat fall som verkligen tar knäcken på mig. Bara att tänka på det kan göra mig både arg och ledsen. Jamenar jag är förstörd för livet sen jag var 20år, och alternativen som finns nu är riktigt riskabla och kan göra det värre!
Plus att oavsett hur jag vill gå vidare så har jag ju redan förlorat så mycket. Både tänder, käke och höft som jag aldrig kommer få tillbaka.
Allt gick så fort, jag blev en försökskanin och fick aldrig alternativ. Å dom har ju fått sin lön ändå.. Jag har ju förlorat utan att ha fått nått bra. Oersätterligt och permanenta men.
Neh, dedär tyngde ner min dag.. Men såfort jag får ha tankarna på annat så mår jag bra! Men min tandläkarhistoria gör mig snabbt deprimerad. Just saying
Kommentera